Endast iförd shorts och solglasögon hade Patrik kört ned sig i en Baden-Baden på bakgården. Intill stod klotgrillen där några chorizo fräste och spottade. Bredvid stod också en radio. Magnus Uggla gnällde fram sin stockholmska barockpop.
En skåpbil med kommunens emblem på dörrarna stannade på gatan utanför husets framsida. En medelålders man i blåbyxor och grå T-shirt hoppade ur. Raskt öppnades skåpets dubbeldörrar och han plockade fram en stor kartong märkt Ingalill Karlsson. Med den stapplade han upp på trappan och ringde på.
Ingen öppnade. Mannen tittade fundersamt på garageuppfarten där en bil stod parkerad. Han backade och ögnade fönstren. Gick sedan närmare ett av dem och kikade in. Solen gjorde det svårt att se något. Mannen lämnade fönstret och började istället följa den smala gräsrand som – kantad av en låg häck som delade av mot granntomtens lika smala gräsrand – ledde till husets baksida.
Patrik hade just lagt av korvarna på ett fat och öppnat sin andra öl när en harkling störde honom. Han vände sig om och fick syn på mannen i blåkläder. Han stod vid husknuten och höll en stor kartong mot bröstet. Patrik gav honom en frågande blick som doldes av solglasögonen.
Ingen sade först någonting alls. Patrik tittade på lådan, mannen på solglasögonen.
”Du kanske inte känner igen mig”, sa mannen slutligen. ”Jag heter Åke. Vaktmästare på Solrosen. Där din mamma bodde.”
Patrik hajade till, tog några steg fram och satte solglasen på hjässan.
”Aha – självklart”, sa han och log.
”Du hämtade aldrig hennes saker. Möblerna sålde vi, som du sa. Men här är en låda …”
”Okej.” Patrik stirrade på kartongen ett ögonblick. ”Jag får väl ta den då.”
”Ja, det vore bussigt.” Åke tog några steg mot honom. ”Ska du ta den eller ska jag ställa den nånstans?”
”Ställ den där bara. Jag tar den sen.”
Åke ställde ned lådan och nickade vänligt.
”Tack. En öl?” undrade Patrik.
”Tack men nej tack. Jag kör.” Åke log snett och ryckte på axlarna.
”Okej. Synd. Men tack då.” Patrik vände sig tillbaka mot grillen.
”Tack själv.”
”Hej då.”
”Hej.”
♠ ♠ ♠ ♠
Efter en ensam men god måltid; ett par pilsner och tre chorizo i bröd med stark senap, återvände Patrik till solstolen. Radion surrade igenom de lokala reklaminslagen för att bryta mellan nyheter och kultur. Han vände sig på sidan för att ta en tupplur och fick syn på lådan. Visst fan, den borde ställas undan. Annars skulle den nog bli kvar där tills en regnskur kom och löste upp den. Fan. Egentligen ville han inte ha in den, inte ta i den. Fast vad fan gjorde det? Allt var ändå över. Den kunde brännas med resten av skräpet någon annan dag.
Pustande hasade han sig upp och segade mot kartongen. Stannade vid synen av hennes namn, skrivet med röd tuschpenna på lådans sida. Kroppen sved vid blotta anblicken. Han svalde hårt. Ändå hade hon varit död – hur länge var det nu – ett par, tre månader. Kanske. Patrik visste inte säkert. Han kunde inte ens minnas vilket datum begravningen varit. Han kom bara ihåg att han fått ställa in ett möte för att hinna. Efteråt hade han kastat sig i bilen för att hinna till bastun med golfgänget. Fast vad spelade det för roll? Han saknade henne inte. Tvärtom.
Med svettiga händer lyfte han kartongen och gick in. Lådan var lätt, vägde nästan ingenting. Bara kläder, gissade han. Källardörren öppnades med armbågen. Svettig och klibbig fick han bra grepp. Men med en sammanbiten suck ställde han ändå ned lådan. Lampknappen satt för högt.
När han satte foten på första trappsteget hördes något där nere. Svagt. Han hejdade sig och höll andan ett ögonblick. Vad fan var det där? Något knäppte och skrapade.
En skräll hördes. Något av plåt – kanske den stora trädgårdsspannen – slogs omkull.
Det fräste. Patrik tog ett snabbt steg bakåt. En svart katt kom farande likt en hetsad orm. Den tog nästan hela trappan i ett språng. Kom förbi Patrik och ute på gräsmattan innan han ens tagit sats för att sparka den.
Kartongen ställdes längst in i skräprummet. På väg ut därifrån vände han sig om flera gånger. Borde han öppna lådan och kolla vad som fanns i den?
Till sist fnös han, viftade med handen och vände om mot trappan.
I korridoren mellan trappan och de olika källarrummen hängde ett par mindre hyllor där Patrik förvarade verktyg. Där fick han syn på en mattkniv. Han stönade, tog kniven och gick tillbaka till lådan.
Tejpranden skars upp med en rask knyck. De ännu spänstiga wellpappflikarna gled upp som ett gap. Synen av de välbekanta klänningarna; blommiga, rutiga, prickiga, fick det ett sticka till i magen. Sticket blev en molande känsla som snabbt förgrenade sig. Ett gift som kryper genom ådrorna. Dödar kroppen en lem i taget. På huk framför lådan vacklade han till, nära att sätta sig på arslet.
”Fan!” grimaserade han och gav lådan en krokig höger. Den välte och något rullade klinkande över golvet. Nyfiken böjde han sig genom källardunklet för att se vad det var.
Han skrek.
Mätstickan – en fyrkantig träpinne i ett svart och stenhårt träslag. Trettio centimeter lång. Vardera sida prydd av nätta handskurna markörer och siffror; centimeter, tum och matematiska påminnelser.
Huden på hans rygg och bak brände där mätstickan för länge sedan gjort långa, svålbleka ärr som aldrig försvann.
Han slet stickan från golvet. Lika våldsamt kastade han den ifrån sig. I sitt inre kände han dess osynliga piskrapp i handen. Han skrek igen och viftade med den själsligt stympade labben. Mätstickan virvlade iväg genom rummet.
När den landade var det något som small. Högt så öronen ringde. Korridoren mellan rummen och trappan fylldes av gnistor. Allt svartnade. Helvete, glödlampan!
Källaren saknade fönster. Dunklet blev ett gråsvart dis som förvirrade honom. Liggandes på golvet sparkade han ihärdigt med båda fötterna för att skjuta lådan så långt ifrån sig som möjligt.
Blodet forsande under feberhet hud och hon frammanades i hans inre. Han blev liten igen.
”Du ska göra som jag har sagt! Vidriga hund! Fä!” skrek hon. Rösten rev honom mitt itu. ”Hund!” Spott landade på honom. Han såg henne i ögonvrån där hon stod över honom. Den svarta, höga hårknuten vajade. Ögonen var som gnistrande klot av svart glas. Ursinnet. Mätstickan for genom luften. Patrik bölade. Huden sved till som bränd av glödgat järn. Han kröp ihop, hon gastade och slog igen. Och igen. Och igen. Han ville åla bort men var fastnaglad vid golvet. Ett slag till. Något på ryggen sprack som ett överhettat korvskinn.
När Patrik på knä nått källartrappan tog han och spjärn och brölade. Han reste sig upp och tog hela trappan i tre kliv. Väl uppe i hallen sjönk han ned med ryggen mot källardörren. Han kände pulsen i under skinnet och dess trumma inuti huvudet. Shortsen var våta rakt igenom. Patrik satte huvudet mellan knäna och lyssnade till sina andetag.
Sakta ned. Sakta ned för fan och ta det lugnt. Andas. Andas. Hon är död och begraven. Hon kan inte slå mer.
Nere i källaren rörde sig något i det mörkaste hörnet av skräprummet. En torr och sprucken hand lyfte en av de prickiga klänningarna från högen vid den omkullvälta lådan. Något hasade sedan över golvet. Sakta. Samma hand famlade på golvet och slöt sig om mätstickan.
♠ ♠ ♠ ♠
Patrik låg på soffan i vardagsrummet. Håret var fortfarande vått efter duschen. Kinderna var rosiga efter den halvt tömda whiskeyflaskan på soffbordet. Han försökte se på TV men var för full och modern dök ständigt upp i tankarna. Imorgon ska den där jävla mätstickan brinna. Brinna som hans hud hade gjort. Att hon haft kvar den. Den sjuka vidriga häxan. Inte ens i graven höll hon käft.
Efter ytterligare några whiskey övergavs TV:n och han gick till sängs. Magen rumlade sur sprit och han ville kräkas men orkade inte resa sig. Därför svalde han och satte en fot i golvet. Fylleyrseln brukade ge sig då. Kunde han bara somna så skulle allt bli bättre. Imorgon skulle han bränna hela den där satans lådan. Fan ta Åke och alla välvilliga idioter.
Han vaknade ur slummern av att något knackade. Vart då? På sovrumsdörren? Nej. Han var full. Inbillade sig bara. Säkert någon sommarglad grannjävel som spikade altan.
Ett grumligt öga kastades på väckarklockan på nattduksbordet. 02:45. Inte fan var det någon granne. Det var här, på sovrumsdörren. Helvete. Katten. Dumma jävla kattskrälle att ränna hos folk. En hemlös sate. Säkert.
Knackningarna fortsatte ihärdigt medan Patrik klev ur sängen. Raglande försökte han ta sig fram. Foten slogs mot sängbenet. Han ställde sig på ett ben och grep byrån med ena handen för att stödja sig. Den ömma foten togs i den andra: ”Helvete! Sängjävel! … Jävla katt!”
Han haltade svärandes fram till dörren och öppnade.
Skriket väckte de två närmsta grannarna och fick den ene att ringa polisen.
Patrik ramlade baklänges med uppenbarelsen fastbränd på hornhinnan. Det var hon. Hon! Hårknuten var inte svart utan vit. De svarta ursinniga ögonen var nakna ursinniga hålor rakt in i kraniet. Huden var torr och sprucken. Den prickiga klänningen hängde som en säck.
En knotig hand höjdes. Mätstickan glimmade i persiennernas månskensränder.
Ljudet var som rappet från en oxpiska. Träffade honom rakt över hjässan. Han kunde bara se gnistrande stjärnor. Sedan kom något varmt och vått ned över ögonlocken.
Så ännu ett slag över pannan. Huden fläktes upp. De nedersta byrålådorna sprejades röda.
Fastän han låg ned och inget kunde se för blodet och smärtan försökte han resa sig. Naglarna ritade famlande mönster i sänggaveln.
”Hund!” rosslade en smolkig stämma. Något luktade jord.
Mätstickan ven igen. Såret i pannan delade sig. Det gulvita skallbenet tittade fram ur en lång fläskrosa, blodkantad skåra.
”Hund! Fä! Du övergav mig! Övergav mig!”
Ett slag för varje ord. Ansiktet började förlora sin form.
Patrik gurglade. En hand krampade för ett ögonblick kring ett sängben.
Mätstickan gick ytterligare några ronder mot hans ansikte. Det krasade dovt när den bröts tillsammans med skallbenet. Patrik hade förvandlats till en pumpa som tappats i golvet.
En avbruten mätsticka släpptes. Torra knotiga fötter vände och hasade därifrån.
